Lästips

Jason Colavito, skeptiker och författare av The Cult of Alien Gods – H.P Lovecraft and Extraterrestrial Pop Culture, är kunnig i vad som skapat och influerat många av myterna kring utomjordingar, ufos och forntida astronauter. Han är väl värd att läsa, även om man kanske inte håller med honom i allt.

Förutom ovan nämnda bok, kan man läsa mer av Colavito – helt gratis! På hans hemsida finns några alster, som främst berör forntida mysterier och ”alternativ historiesyn”. Intressant läsning om forntida atombomber, Atlantis och utomjordiska Gudar.

Jag lägger ut länkarna till e-böckerna här nedan. De finns på både i PDF och MOBI.

The Origins of the Space Gods – Ancient Astronauts and the Cthulhu Mythos in Fiction and Fact.

Ancient Atom Bombs – Fact, Fraud, and the Myth of Prehistoric Nuclear Warfare.

Golden Fleeced: Lying about Atlantis, Aliens and Argonauts in Greek Myth.

Mysteries of Ancient America: Investigating African, Asian, and European Visits to the Prehistoric World.

Horror & Science: Essays on the Horror Genre, Skepticism, and Scientology.

Annonser

Cirkel i gräsmatta förbryllade Väddöbor

Då är jag tillbaka online efter sommaren 2012 som bjöd på få sommardagar, desto fler var åskmolnen som drog förbi stugan i Roslagen. Kan dock säga att det varit en ganska aktiv ufosommar då jag intervjuat flera personer runt om i Sverige om vad de varit med om.

I mitten av juli åkte jag upp till Väddö, där en cirkel på en gräsmatta förbryllat husägarna i ett sommarstugeområde. Jag åkte vilse flera gånger innan jag fann rätta vägen in bland gula fält och gröna skogar. Väl framme visade det sig att cirkeln inte alls hade med den uforapport som ett estniskt par rapporterat in till UFO-Sverige. Men det var ändå intressant att försöka finna en lösning på vad som fläckat ner gräset.

Cirkeln var inte en perfekt cirkel, men nära och ca 3,5 meter i diameter. Paret som undrade vad det kunde bero på, hade flyttat in i huset hösten 2011 och först noterat cirkeln i april i år när snön försvunnit. Jag noterade att de hade både en studsmatta och en plastpool på gräsmattan, men eftersom föremålen inte satts upp förrän nu till sommaren kunde de knappast ligga bakom skadorna i gräset. Troligtvis har förra ägaren haft något stående på platsen som gjort avtrycken.

Inom ufolitteraturen finns många exempel på ufos som gjort något slags avtryck på vegetation och mark. Ett viktigt bevis på att ufofenomenet är betyligt mer komplicerat och handfast än bara påhitt och hjärnspöken som vissa tycks tro. I folktron talas det om älvringar eller häxringar när cirkelformade markeringar i gräs och mark noterats genom århundraden. Älvringarna skapas av svampar som gör växtligheten förtvinad och svag och ibland extra kraftig. Den vanligaste svampen på gräsmattor är nejlikbroskskvilingen och varför svamparna cirklar till det  beror nog på att svampens underjordiska rottrådar förändrar jordens genomsläpplighet för vatten och för att de ger ifrån sig ämnen som är skadliga för gräsrötterna.

Nu till ufot som inte hade något med denna cirkel att göra. En kväll i början av juli observerade mamman, till tjejen som rapporterat in cirkeln, ett ljusfenomen när hon inte kunde sova. Mamman hade gått ut för att ta luft och såg då över ett fält i horisonten hur ett ljus rörde sig och ändrade form. Ljuset var triangelformat och sken i olika ljusstyrkor. Det kom och gick över fältet, i hög fart och i låg fart, så ett flygplan kan det inte ha varit. Allra mest intressant var att triangeln ändrat form och spridit ljuskäglor ner mot marken. En helikopter undrade jag, men tjejens morsa hade inte hört ett knyst. Tyvärr hade hennes mor hunnit åka hem till Estland så jag kunde inte intervjua henne, men vi får se om inte jag kan få en skriftlig rapport på estniska från henne. På bilden nedan syns det fält ufot svävat över.

Väl på Väddö passade jag på att åka förbi platsen för ett känt ufofall – det sk Väddöfallet. Den 14 oktober 1956 observerade timmermännen Stig Ekberg och Harry Sjöberg ett ufo över landsvägen som går genom Väddö. Strax efter en kurva vid byn Söderäng hackade motorn på deras lastbil till och de får syn på ett lysande föremål på himlen. Förmålet stannar av i fart och landar sedan på vägen 100 meter framför dem. Föremålet skiner i ett neonljus som lyser upp omgivningen. Klockan är 22.00 på kvällen och föremålet beskrivs som metalliskt och sakta roterande.

Efter tio minuter lyfter ufot iväg och försvinner upp i skyn tills den blir en prick i fjärran. Stig och Harry lämnar bilen och går fram till där ufot landade. Gräset vid vägen är då nedtryckt i en halvcirkel men asfalten på vägen verkar orörd. Stig finner på platsen en metallbit som är slät, varm och tung. Metallbiten genomgår året efter en första undersökning och får rykte om att vara en äkta, liten bit av ett ufo. Något egentligt bevis för att den skulle vara av utomjordiskt härkomst finns dock inte – metallen verkar vara av hårdmetall. Läs mer om fallet i Clas Svahns bok UFO-Mysteriet, sid 55 – 70.

Platsen vid Söderäng, Väddö, där Stig och Harry i oktober 1956 såg hur ett föremål landade och gjorde avtryck i dikesgräset.

”ett föremål något större än en aftonstjärna”

Från 2004 till 2010 bodde jag här och var i Rättvik med omnejd och fick då höra talas om ett flertal intressanta ufoobservationer. Ett av dessa involverade ett ufo som ska ha landat i en av byarna norr om orten. Jag fick tipset av en äldre herre som kom ihåg att han hört talats om händelsen när han var liten pojke. Exakt hur det gått till och vem som sett ufot visste han inte, men jag bestämde mig för att försöka ta reda på vad som hänt.

Efter att ha frågat runt bland äldre bekanta ledde spåret till byarna Nedre Gärdsjö och Blecket. På AFU – Arkivet för UFO-forskning – i Norrköping fann jag sedan precis vad jag sökte: en intervju fältundersökaren Ingvar Damm gjort med expeditionsvakten Nils Bjöör i Köping 1973. Nils var född och uppvuxen i Blecket och det ufo han såg över finnmarksskogen en mörk vinterkväll 1925 var just den observation jag var på jakt efter.

Vy från Hedsåsberget, västerut över Siljan och Rättvik

Nedan följer en sammanfattning av intervjun med Nils Bjöör, som publicerades i tidskriften UFO-Information nr 4 1974. Citaten är Nils egna ord:

Nils var 16 år gammal när han hälsade på hemma hos bekanta i Blecket. På verandan till familjens stuga kastade han ett getöga upp mot den stjärnklara himlen och fick syn på ”ett föremål något större än en aftonstjärna.” Ufot rörde sig upp och ned över Hedsåsberget, riktning västerut mot Siljan, och det ”skiftade färg i starkt gult och rött.” Nils följde intresserat rörelserna med blicken när ufot, rätt som det var, ramlade ned bakom berget. Nils hajade till. Det var ”precis som när en sten faller rakt ned”, och han jämförde det med ett stjärnfall av en storlek han aldrig tidigare sett.

Efter att ha berättat för familjen vad han nyss sett, begav sig allihop ut på gården. Där stod de, spanade och språkade, när ufot plötsligt dök upp igen. Föremålet rörde sig uppåt och stannade på samma höjd över berget som förut, innan den rörde sig söderut för att stanna över Råberget – en annan bergsknalle. ”Storleken verkade nu som en vanlig stjärna”, och Nils var säkerligen inte den enda som funderade på vad det kunde vara.

När ufot åter började sjunka ned mot marken – denna gång mycket långsammare – växte den i storlek. Den kom närmare och närmare observatörerna som förstod att föremålet rörde sig mot Blecket. När den nådde byns södra ände såg den ut att landa och Nils och en kamrat sprang iväg för att se vad det var.

”Föremålet låg på snön i en svacka ca 100 – 150 meter från vägen där vi stod .. Vi var nu verkligt rädda och vågade inte närma oss mera. Då föremålet låg i en sänka och det var mycket snö, kunde vi inte se det. Däremot var det ett blåvitt, väldigt starkt sken omkring, som återkastades av ladan och träden. Skenet avtog och det blev mörkt. Så flammade det upp igen till samma ljusstyrka. Detta pågick flera gånger. Efter en stund fick vi se att det på något vis höll på att ändras. Vi såg att det lyfte sakta snett upp mellan träden. Det var nu ett intensivt gulvitt sken, som bländade oss och vi kunde inte uppfatta några detaljer. Det steg och satte kurs mot berget. Farten var ungefär som en helikopters, och framme vid berget stannade det på exakt samma höjd och ställe som tidigare.”

Nils och hans kamrat beger sig hem, bara för att hinna se föremålet upprepa samma rutt ytterligare en gång. Ljusskenet ökar i styrka tills det går ned för landning (kanske i samma sänka) och svävar samma väg tillbaka. Mönstret bryts dock i och med att ufot går ned framför berget, där det slocknar mot marken.

Efter den händelserika kvällen går Nils hem på skakiga knän. Han vågar till slut berätta om händelsen för sin lärare som identifierar föremålet som gammaldags folktro. Nils berättar att läraren sa ” .. att det nog är någonting sådant som de gamla såg förr och som det blev skrock utav. De sade sig ha sett trollen åka mellan bergen i eldvagnar för att hälsa på varandra och ha trollbröllop”.

87 år år senare lever uppenbarligen minnet av händelsen kvar i Rättvik. Mig vetterligen så har kamraten och dennes familjemedlemmar aldrig intervjuats om händelsen och nu är det alldeles för sent, men snacket gick nog genom åren bland dem som var intresserade. Intressant är förstårs parallellen mellan ufofenomenet och folktron, dvs trollens eldvagnar vs skinande föremål på himlen. Att inte Nils uppfattar några detaljer på vad han anser vara ett föremål förtar inte dess till synes planerade medvetenhet. Ufot följde och rörde sig i upprepade mönster, som kanske kan tyda på någon slags målmedvetenhet. Allt som allt, ett fascinerande ufofall från gånga tider!

Närkontakt över Devils Tower

Det var länge sedan sist, så en regnig afton såg jag om Steven Spielberg’s sci-fi film Närkontakt av tredje graden (Close encounters of the third kind). Filmen från 1977 är numera en klassiker och de flesta cineaster och ufointresserade har väl sett eller hört talas om den. I filmen berättas historien om hur utomjordingar förbereder mänskligheten inför en första officiell och diplomatisk kontakt. Det är en välgjord och spännande film som innehåller en hel del ufologiskt godis. En av filmens karaktärer, Claude Lacombe, är baserad på ufologen Jacques Vallee och en annan känd ufolog, Dr J. Allen Hynek, gör en så kallad cameo och spelar sig själv, i en kort glimt.

En sätt för utomjordingarna att påkalla människornas uppmärksamhet och förklara exakt var dom tänker landa sitt gigantiska moderskepp är att vid en närkontakt plantera ett meddelande i ens medvetande. Richard Dreyfuss karaktär, Roy, är en av dem som mottar utomjordingarnas telepatiska förmaning. Oförmögen att skaka av sig känslan han får när ett ufo svävat över hans bil, blir han som besatt av att försöka återskapa symbolen som hemsöker hans medvetande. Till slut, när Roy byggt en replika av ett berg med jord, stenar och buskar från trädgården i sitt vardagsrum gör han kopplingen som så småningom mynnar ut i filmens slutscen: en storslagen kulturell och fredlig kontakt mellan människa och utomjording.

Devils Tower i Wyoming. 

Berget, dit Roy med mycket möda tar sig, heter Devils Tower och ligger i Wyoming. För urinvånarna i USA är berget en helig plats och har varit så sedan urminnes tider. Många legender kretsar kring Devils Tower och förklarar hur det fått sitt karismatiska utseende. En legend, känd från bland annat indianfolken Kiowa, Crow, Cheyenne och Sioux, berättar om sju flickor som en dag lekte i skogen. En björn vädrade byte och började jaga dem. Flickorna sprang för livet och klättrade upp på ett litet klippblock för att försöka komma undan. En av flickorna bad till den stora Anden att rädda dem och plötsligt började klippan att gro. Flickorna lyftes högre och högre upp och klippan växte till ett berg. Stentornet sköt ända upp till himlen och flickorna blev de sju stjärnor som utgör huvudstjärnorna i stjärnhopen Plejaderna.

Björnen från indianlegenden försöker lägga an klorna på sju flickor.

En berömd scen i Närkontakt av tredje graden är när Roy ska äta potatismos. Han tar många skopor och med händerna börjar han forma mosmassan på fatet till Devils Tower. Med en gaffel gör han skåror i mosberget, samma skåror som legenden förklarar att björnen klöste fram när han försökte nå flickorna. Ett poetiskt sätt att förklara de fåror som vetenskapen på ett mer analytiskt och torrare sätt beskriver som resultatet av ett vulkanutbrott och många århundadens erosion.

Varför Steven Spielberg valde ut Devils Tower till huvudrollen i sin film vet jag inte, men till berget hör många historier om folk som där sett mystiska ljusfenomen och ufos. Det finns faktiskt en gammal bild över berget som tycks visa ett ufo. Man ser ”ufot” högst uppe i vänstra hörnet som en grå massa på det svartvita fotot. Det krävs en rejäl dos övertygelse för att inte tvivla på vad det är man egentligen ser. Troligtvis är den grå massan en missbildning vid bildens framkallning, kanske till och med en reflex, men som ufobild är den ganska värdelös.

Ufot över Devils Tower.

Devils Tower har en säregen form, något som Spielberg tog tillvara på i sin film. Bergets utseende spelar i filmen stor roll som landmärke för både de ”kallade” människorna och de som ”kallar”, dvs utomjordingarna. Att berget fått namnet Devils Tower säger väl allt om den mystiska aura som fanns där långt innan Spielberg ens kom att tänka på att göra sin berömda film. Devils Tower, från kristendomens största nemesis djävulen, är även ett relativt nytt namn på berget. Urinvånarna kallade berget för Mateo Tepec eller Bear Lodge.

Det är lite lustigt att Devils Tower långt före Spielbergs film hade en mytisk kontakt med stjärnorna. Legenden om de sju flickorna talar ju om att flickorna genom den store Anden färdades från bergets topp upp till Plejaderna. Spielberg i sin tur gjorde en omvänd tolkning av myten där stjärnorna (eller ufos) färdas från universum och landar på Devils Tower. Det är fascinerande när man tänker efter. En modern historieberättare blickar upp mot samma stjärnor som legendens och samma längtan efter en bro mellan himmel och jord uppstår.

Närkontakt av tredje graden är en film som bygger på ufofenomenets många olika teorier och myter.  Som bra science-fiction bör göra är filmen en lek mellan fiction och realitet, mellan verklighet och möjlighet. I nästa blogginlägg kommer jag att fortsätta försöka bena ut vad filmens fiction betytt för ufofenomenet och dess många olika tolkningar av vad som är fantastiskt och ganska otroligt.

Det var en gång en poltergeist

Resterna efter gården Velgunaho, som i början av 1900-talet drabbades av det så kallade poltergeistfenomenet – ett bullrigt och våldsamt andeväsen.

Strax utanför byn Röjden i norra Värmland [se tidigare blogginlägg], ligger resterna efter ett torp som i början av 1900-talet blev skådeplats för ett sällsamt utbrott av det så kallade poltergeistfenomenet. Många är de som vittnat om vad de med egna ögon sett och varit med om och dåtidens lärde blev även intresserade av vad som försigick där. Gården, som kallades Velgunaho, låg på en bergssluttning ett stycke från närmsta granne, och någon belysande förklaring till vad som egentligen hände finns inte än.

Historien tar sin början vårvintern 1900. Föremål började då röra på sig på gården som om tingen fått liv. Möbler vräktes omkull, krus stjälptes och krossades, saltkar, porslin och allehanda husgeråd flög genom luften, stenar slungades mot folk och vid bjudningar och besök på gården kunde det hända att allt på bordet sveptes ned på golvet av en osynlig kraft. Någonting släppte även ut gårdens kreatur ur hagen och ladugården fastän folket på gården gjorde allt för att se till att det var förbommat och stängt. Inez Andersson från Röjden berättar om detta i en artikel från 1998 i tidningen Slagrutan: ”Min far hjälpte vid den tiden till som dräng åt den familj som bodde i Velguhano.. enligt honom slet sig gårdens boskap hela tiden, hur man än tjudrade fast dem. Detta skedde oupphörligen, trots att man var på sin vakt och verkligen såg till att de inte skulle rymma.

Det berättas i boken Spökerier och Sägner i norra Värmland av Elsa Nummelin, Maria Rundberget och Tor Olsson från 1992, att på försommaren 1900, efter att ha arbetat som skogsarbetare i Norge, kommer Sanula-August hem till hembyn Röjden. Bland det första han får höra är det spökar ”så förskräckligt” i Velgunaho. Han har tidigare arbetat där som dräng och i stugan bor hans släktingar, farbror Henrik Olsson med frun Marit och den dövstumma systern Britta.

Sanula-August beger sig snart till stugan men finner den tyst och stilla. Han är skeptisk till berättelserna om spöken och tvivlar på dess sanningshalt. Han blir dock omgående varse om annat när han hör en våldsam smäll inifrån stugan. Det visade sig att en bänk, som var tillverkad av en grov stock och som satt fast i väggen, hade spruckit. Den var kluven på mitten. Efter den händelsen tvivlade inte längre Sanula-August, som vid ett annat tillfälle följde med Henrik till stugan efter att denne hämtat honom med orden: ”Du måste följa med mig. Nu har helvetet brakat loss.” När de kom fram flög föremål i huset omkring och bordsskivan hade kastats ned på golvet.

Många lockades till Velgunaho för att själva bevittna fenomenet och det uppmärksammades på den tiden i både tidningar och radio. En tullare bevittnade till exempel hur en trebent kaffekokare vältes omkull så att kaffe och sump yrde omkring. Alldeles efter slungades ett föremål mot honom och han fick se hur en stor säng reste sig och lyftes på ände. Ett annat vittne såg hur en vattenså bars omkring i rummet av en osynlig hand.

Man använde alla upptänkliga och magiska sätt för att få slut på spökerierna. Böner, riter och besvärjelser, till och med skottlossning, men inget hjälpte. Det berättas att en man från missionsförbundet fick bibeln ryckt ur händerna, efter att ha kommit dit för att försöka läsa det onda ur huset. En lärare från Rotberget, som sov över i stugan en natt, bad en bön vid sängen innan han skulle sova och belönades med att kaffebrännaren plötsligt kom flygande och slog honom hårt över fingrarna.

Idag ligger stenarna stumma och tysta i den täta skogen och vittnar om att här låg en gång gården Velgunaho.

Teorierna vad som ligger bakom fenomenen i Velgunaho är flera men jag ska inte gå in på alla de här och nu. Många trodde dock att fenomenen hade sitt ursprung hos Marit. I trakten var hon allmänt känd som en trollkärring som hade mycket mystiskt och rituellt för sig. Marit, som vid tiden för spökfenomenen var både blind, sjuk och sängliggande, sade själv att hon inte längre kunde dyrka makten så som hon kunnat förr. Det sägs att hon ibland kunde varsla om ett utbrott och sade då: ”Nu kommer dessa små grå igen.” Ofta petade hon från sängkanten ned brödsmulor i golvspringorna för att mata dessa väsenden.

Det var kvinnorna på gården som stod i centrum för traktens skvaller. Marit, både blind och sjuk, var barnlös och avskydd av de flesta. Britta, ansedd som ful och med puckelrygg, var dövstum och hade svårt att göra sig förstådd. Dövstumhet låg för övrigt i släkten. Brittas två farbröder var stumma och hon hade en bror som var dövstum.

Henrik, Marit och Britta fick till slut nog. Mycket av de husgeråd och tillgångar de haft var förstört och de flyttade till ett annat ställe. Hösten 1900 revs torpet på Velgunaho. 1903 dog både Henrik och Marit med några dagars mellanrum.

Idag finns en stig som leder upp till platsen. Den börjar mitt i byn Röjden men det är lite svårt att se skyltarna som guidar en på rätt väg i det höga gräset. Resterna av husgrunden och en mur vittnar om var torpet låg, inne i skogen några hundra meter från byn. Poltergeistfenomenet upphörde när folket flyttade från gården men tjugo år senare skedde ett liknade utbrott i mindre skala i en gård i Rikenberget, några kilometer bort. Även i den gården bodde en dövstum, om det nu har någon betydelse?

Någon har lagt ut choklad som en gest till småfolket som sägs bo kring ruinerna.

När jag för några veckor sedan besökte Velgunaho märkte jag att någon hade lagt ut chokladbitar i en illa åtgången metallbytta. Troligtvis är det ett offer, eller mer sannolikt, en gest till de småfolk som sägs bo därikring. Det är trevligt att de gamla ritualerna enligt forntida sed hålls levande och man kan fråga sig om det egentligen var småfolket som låg bakom poltergeistattacken i Velgunaho? I folktron från Skandinavien, de Brittiska öarna och många andra kulturer i världen, finns uppteckningar om kraften småfolket sades ha. Bland annat var det viktigt att inte bygga sitt hus på mitt på de vägar de osynliga väsendena använde. På Island håller man fortfarande hårt på den tron och det händer än idag att man vid vägbyggen undviker att förstöra speciella platser eller stenar som dessa väsenden sägs föredra.

Vad var det som låg bakom poltergeisten i Velgunaho? Småfolket eller ett andeväsen av något slag? Eller är poltergeistfenomenet ett fenomen med ursprung i människan? Finns det dunkla mentala krafter som fysiskt kan påverka vår materiella värld?