Den beboeliga zonen

Ja hur känner du inför den? Vad får du upp bild i skallen? Är den beboeliga zonen i rymden en blå planet med atmosfär där rik flora och djurliv frodas? Eller kan det vara något helt annorlunda?

moon-and-earth-in-space

I senaste blogginlägget skrev jag lite om exoplaneter och exomånar. Jag nämnde Jupiters måne Europa. En måne täckt av is. Skulle människan en dag ta sig dit – det räcker med en fjärrstyrd sond – och borra hål, så kanske skulle vi i prover från havet därunder hitta mikroorganismer och bevis för liv i rymden.

Det är faktiskt ett ganska troligt scenario. Mer troligt än att vi först skall finna Jordens dubbelgångare och där plocka blommor och studera bin.

Länge har det inom astronomin talats om den beboeliga zonen. Det är ett uttryck som försöker fånga det område i ett solsystem där liv kan uppstå, gro och utvecklas. Det avstånd från solen inom ett solsystem där det är bäst chans att hitta utomjordiskt liv.

Tanken har varit följande. Av alla solsystem man kan stöta på så ska man söka efter ett planetsystem med en stabil sol där man kan finna en planet på ungefär samma avstånd som Jorden. Det är en zon där den gynnsamma värmen finns, där vattnet finns, där miljön helt enkel är optimal för att liv i mikroformat kan uppstå och utvecklas under många miljoner år.

Andra uttryck för en beboelig zon som lanserats är ”grönt bälte”, ”ekosfär” och ”guldlocks-zon”.

Men egentligen, när man tänker efter och ställer sig fundersam, när man vänder och vrider på vad vi vet och inte vet, så behöver det ju inte alls vara så.

Engadget skrev om detta häromdagen. Lite om vad Dr. Cynthia Phillips, en planetgeolog på NASA, tänker kring sitt arbete med att planera just den där framtida provtagningen på Europa. Kontentan av hennes argument: att vi inte ska fastna i tanken på att livsformer måste finnas inom den där hypotetiska zonen.

För runt ett år sedan kom nyheten om att man funnit en radda planeter kring en annan sol. Systemet fick beteckningen Trappist-1 systemet. 40 ljusår från oss, sju planeter i storleken Jorden, snurrandes runt en röd dvärg.

5_lineup_pia21422-png

Då var det spännande och fantastiska nyheter. Här kunde det finnas liv. Flera chanser på nära håll inom ”zonen”. Dock kom sommaren 2017 två studier från Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics som analyserade upptäckten. Studierna slog fast att systemets sol troligen var alldeles för sval. Dessutom var den beboeliga zonen inte alls beboelig på grund av misstanken att här var strålningen alldeles för intensiv och skadlig.

Alltså, enligt teorin inget bra ställe att leta liv.

Men enligt teorin är det inte heller optimalt att leta på Europa. Saturnus ligger så långt från solen att den beboeliga zonen passerats med råge.

Vad vi har här är ett exempel på förutfattade meningar. Man ska definiera liv innan man definierar dess begränsningar. Hypotesen om en beboelig zon har uppkommit ur vår egen synvinkel. Livet har definierats med hur det utvecklats på Jorden. Undermedvetet har man tänkt på hur vi ser ut och vad vi kan förvänta oss. Guldlock är oss själva.

Tänker man så blir Trappist-1 åter en bra kandidat. Här verkar det finnas flera planeter, gott om yta och mark för organismer att slå rot och växa till sig. Det liv som uppstår här har inte modellerats strikt efter människans anfader.

Men det liv vi känner till är vårt eget. Det är med utgångspunkt oss själva som vi utvecklar hypoteser och teorier. Vi har ju inget annat att gå på. Och man måste bygga på det man redan vet.

Idag vet vi att det finns oerhört stryktåliga mikroorganismer. Organismer som tål ogästvänlig miljö. Som tål rymdens kyla och vakuum.

Tänk att den beboeliga zonen i ett solsystem kan vara hela systemet. Livet här och där kanske överhuvudtaget inte har några begränsningar.

Annonser