Ufo på kartan

Ufoturistens motsvarighet till Route 66 är Extraterrestial Highway i USA. Från vägen, som innan 1996 var känd under den byråkratiska beteckningen Nevada State Road 375, kan man ta av mot det beryktade Area 51. Rachel, det enda nämnvärda samhället längs den ca 160 kilometer långa sträckan, är utgångspunkten för ufospanarna. Här bunkrar man mat och bensin innan äventyret väntar i öknen. Kanske är det till Rachel och Area 51 man ska åka om man en gång i livet vill se ett ufo. Risken är dock överhängande att UFO:t visar sig vara ett hemlighetsklassat IFO (Identifierat Flygande Objekt). Area 51 är nämligen ett militärt flygfält där exerientella och topphemliga stridsflyg prövar sina vingar för första gången.

Att i förväg veta exakt vart på kartan ett ufo ska dyka upp lär vara störtomöjligt. Visst, ett besök vid de platser där man regelbundet ser oidentifierade ljuspunkter på himlen, kan kanske ge resultat. Låt oss säga området kring Area 51 eller Wright-Pattersson Air Force Base i Ohio. Men om man inte har turen med sig – eller lust, tid och råd att dygnet runt systematiskt scanna himlavalvet i närheten av militära flygfält på andra sidan Atlanten – är ufospaning ett dödfött projekt redan från start. För det är ju så att ett av de få säkra fakta vi har om ufos, är den att man aldrig kan förutsäga vart på kartan fenomenet dyker upp, eller ner!

Jag har nyss läst ut Matthew Holm och Jonathan Follett’s underhållande bok Gray Highway – An American UFO Journey. En tunn historia där vännerna i korta krönikor redogör för en roadtrip genom USA på mitten av 90-talet. Deras gemensamma intresse för ufofenomenet blir en röd tråd och under de många milen görs olika nedslag i USA:s ufohistoria. Gulf Breeze, Pascagoula , Roswell , Area 51, och Mount Shasta, är några platser de besöker. Boken från 1998 är tappad ur den stora populärkulturella ufovåg filmen Independence Day och tv-serien The X-Files spred ut över världen, som ringar på vattnet under 90-talet.

 
Än idag skiner vissa av de klassiska ufoorterna extra starkt på den ufologiska himlen. Till exempel har området kring Roswell för tefatsufologin blivit en diffus helgedom, där flygande tefat och utomjordiska kroppar under några hektiska julidagar 1947 ska ha legat utspridda i öknen. Legenden berättar att kvarlevorna av den misslyckade tefatslandningen raskt trollades bort av militären. Kvar blev bygdens folk, alla vittnena och alla rykten. Detsamma gäller i mindre mån Area 51:s grannar. För när ufona gäckande dragit vidare är allt som finns kvar vittnesutsagor och teorierna om vad det egentligen kan ha varit. Teorier som står sig slätt mot den tro folktraditionen för länge sedan tagit som sanning. Att utomjordingarna är här är bra business för turistbranschen, i en annan rätt så rätt så oglamourös och osexig del av Amerika sydvästra hörn.

 
Till det torra landskapet i Arizona och Nevada vallfärdar man således inte för att hoppas på en kosmisk glimt utan mer för att känna på atmosfären. Det gjorde även Matthew och Jonathan. Trippen genom Amerika beskrivs i Gray Highway som ett bokslut över deras eget ufointresse. Längs vägen inser de att ufofenomenet till stor del inte handlar om utomjordingar och att det en annan varelse som tar långt större plats. Människorna de träffar på och talar med längs vägen vid ufologins heliga platser, är av det stoff myter vävs. Det är människan med fötterna på marken och blicken mot skyn – hennes tro, vetande och kunskapstörst – som gör fenomenet från ovan så magiskt.

Matthew och Jonathan är turister i en gråzon mellan verklighet och dröm. Deras roadtrip tar dem in det landskap där hägringar samsas med kamouflage, vattenbrist, oaser och öppna horisonter. Se där, en slags poetisk beskrivning av människans psyke och hennes sökande efter förståelse!

One thought on “Ufo på kartan

Kommentarer inaktiverade.