Mellan himmel och jord

Ofta händer det att man träffar på människor, som när de får reda på att man pysslar med ufos, gärna berättar vad de själva har sett och varit med om. Många gånger får man då reda på att de aldrig sagt något om sina egna ufoupplevelser till så värst många andra. Den närmsta familjen kanske vet om det men sen är det stopp. Att gå ut med att man sett ett ufo tycks vara en dålig ide. Man vill inte bli förknippad med den uppenbarelsen av det ännu okända och inte bli betraktad som en dåre. Det är synd att det blivit så.

Senaste gången jag råkade ut för detta var på årets ufo-expo som UFO-Sverige höll i Borås. En kvinna studerade noga en illustration av Björkviksfallet och berättade för mig att hon i sin ungdom sett en liknande farkost på himlen. Det var när hon ännu bodde hemma i barndomshemmet någonstans i Västergötland på 60-talet. Hon hade varit ute och cyklat när hon fick syn på en tefatsformad flygande farkost alldeles ovanför grantopparna vid vägen. Den var helt ljudlös och hon beskrev hur den stilla svävade och roterade alldeles ovanför henne. Kvinnan cyklade några minuter senare hem som besatt och berättade för sina föräldrar om vad hon sett. Sedan dess har hon aldrig kunnat glömma ufot och vad det egentligen var är för henne fortfarande ett mysterium.

I september 1989 sågs ett så kallat flygande tefat i Björkvik, Södermanland.

Idag är kvinnan övertygad kristen och hon har som många andra aldrig berättat för så många vad hon såg på himlen. Hon hade kommit till folkets hus i Borås lockad av ämnet. Kanske skulle hon få ett svar? Det var bara ett problem. Hon ansåg nämligen att man överlag inte skulle tala om sina ufoupplevelser. Att det för en observatör är en personlig upplevelse som man gjorde bäst av att begrunda i stillhet och ensamhet.

Efter att jag lyssnat på Håkan Blomqvists föredrag på ufo-expot kom kvinnan fram och gav mig några avskedsord. Hon tyckte det var lite oansvarigt att Håkan stod på podiet och talade om olika personers ufoupplevelser, om människor som frivilligt berättat för UFO-Sverige om deras ufoobservationer. Hon förstod dock varför de talat med UFO-Sverige, men höll fast vid att hennes tefatsobservation var hennes egna mysterium att knäcka. Att allt på vår himmel och jord inte kan eller bör förklaras.

Kvinnan stannade aldrig för att höra Clas Svahn som tog vid efter Håkans föredrag. Men jag tyckte att hon verkade glad över att hon tagit sig tid att komma. Under Håkans föredrag talade han bland annat om Björkviksfallet, en ufoobservation som liknade det hon varit med om. Kanske fick kvinnan trots allt genom hans ord ett slags svar på vad det var hon såg. Att hon inte är ensam. Att många andra i Sverige och världen över, sett och ser oförklarade ting som rör sig mellan himmel och jord.

En sak till. Hon berättade för mig att hon ville berätta om sin ufoobservation för någon som tog henne på allvar. Hon lättade på sitt hjärta för en främling och var glad över att hon gjorde det. Hon tyckte det räckte med att berätta rakt upp och ned och ville inte ställa upp på någon större intervju. Hon sa till sist att jag gärna fick återberätta vad hon sagt men att hon ville, som så många andra, förbli anonym.