Det var en gång en poltergeist

Resterna efter gården Velgunaho, som i början av 1900-talet drabbades av det så kallade poltergeistfenomenet – ett bullrigt och våldsamt andeväsen.

Strax utanför byn Röjden i norra Värmland [se tidigare blogginlägg], ligger resterna efter ett torp som i början av 1900-talet blev skådeplats för ett sällsamt utbrott av det så kallade poltergeistfenomenet. Många är de som vittnat om vad de med egna ögon sett och varit med om och dåtidens lärde blev även intresserade av vad som försigick där. Gården, som kallades Velgunaho, låg på en bergssluttning ett stycke från närmsta granne, och någon belysande förklaring till vad som egentligen hände finns inte än.

Historien tar sin början vårvintern 1900. Föremål började då röra på sig på gården som om tingen fått liv. Möbler vräktes omkull, krus stjälptes och krossades, saltkar, porslin och allehanda husgeråd flög genom luften, stenar slungades mot folk och vid bjudningar och besök på gården kunde det hända att allt på bordet sveptes ned på golvet av en osynlig kraft. Någonting släppte även ut gårdens kreatur ur hagen och ladugården fastän folket på gården gjorde allt för att se till att det var förbommat och stängt. Inez Andersson från Röjden berättar om detta i en artikel från 1998 i tidningen Slagrutan: ”Min far hjälpte vid den tiden till som dräng åt den familj som bodde i Velguhano.. enligt honom slet sig gårdens boskap hela tiden, hur man än tjudrade fast dem. Detta skedde oupphörligen, trots att man var på sin vakt och verkligen såg till att de inte skulle rymma.

Det berättas i boken Spökerier och Sägner i norra Värmland av Elsa Nummelin, Maria Rundberget och Tor Olsson från 1992, att på försommaren 1900, efter att ha arbetat som skogsarbetare i Norge, kommer Sanula-August hem till hembyn Röjden. Bland det första han får höra är det spökar ”så förskräckligt” i Velgunaho. Han har tidigare arbetat där som dräng och i stugan bor hans släktingar, farbror Henrik Olsson med frun Marit och den dövstumma systern Britta.

Sanula-August beger sig snart till stugan men finner den tyst och stilla. Han är skeptisk till berättelserna om spöken och tvivlar på dess sanningshalt. Han blir dock omgående varse om annat när han hör en våldsam smäll inifrån stugan. Det visade sig att en bänk, som var tillverkad av en grov stock och som satt fast i väggen, hade spruckit. Den var kluven på mitten. Efter den händelsen tvivlade inte längre Sanula-August, som vid ett annat tillfälle följde med Henrik till stugan efter att denne hämtat honom med orden: ”Du måste följa med mig. Nu har helvetet brakat loss.” När de kom fram flög föremål i huset omkring och bordsskivan hade kastats ned på golvet.

Många lockades till Velgunaho för att själva bevittna fenomenet och det uppmärksammades på den tiden i både tidningar och radio. En tullare bevittnade till exempel hur en trebent kaffekokare vältes omkull så att kaffe och sump yrde omkring. Alldeles efter slungades ett föremål mot honom och han fick se hur en stor säng reste sig och lyftes på ände. Ett annat vittne såg hur en vattenså bars omkring i rummet av en osynlig hand.

Man använde alla upptänkliga och magiska sätt för att få slut på spökerierna. Böner, riter och besvärjelser, till och med skottlossning, men inget hjälpte. Det berättas att en man från missionsförbundet fick bibeln ryckt ur händerna, efter att ha kommit dit för att försöka läsa det onda ur huset. En lärare från Rotberget, som sov över i stugan en natt, bad en bön vid sängen innan han skulle sova och belönades med att kaffebrännaren plötsligt kom flygande och slog honom hårt över fingrarna.

Idag ligger stenarna stumma och tysta i den täta skogen och vittnar om att här låg en gång gården Velgunaho.

Teorierna vad som ligger bakom fenomenen i Velgunaho är flera men jag ska inte gå in på alla de här och nu. Många trodde dock att fenomenen hade sitt ursprung hos Marit. I trakten var hon allmänt känd som en trollkärring som hade mycket mystiskt och rituellt för sig. Marit, som vid tiden för spökfenomenen var både blind, sjuk och sängliggande, sade själv att hon inte längre kunde dyrka makten så som hon kunnat förr. Det sägs att hon ibland kunde varsla om ett utbrott och sade då: ”Nu kommer dessa små grå igen.” Ofta petade hon från sängkanten ned brödsmulor i golvspringorna för att mata dessa väsenden.

Det var kvinnorna på gården som stod i centrum för traktens skvaller. Marit, både blind och sjuk, var barnlös och avskydd av de flesta. Britta, ansedd som ful och med puckelrygg, var dövstum och hade svårt att göra sig förstådd. Dövstumhet låg för övrigt i släkten. Brittas två farbröder var stumma och hon hade en bror som var dövstum.

Henrik, Marit och Britta fick till slut nog. Mycket av de husgeråd och tillgångar de haft var förstört och de flyttade till ett annat ställe. Hösten 1900 revs torpet på Velgunaho. 1903 dog både Henrik och Marit med några dagars mellanrum.

Idag finns en stig som leder upp till platsen. Den börjar mitt i byn Röjden men det är lite svårt att se skyltarna som guidar en på rätt väg i det höga gräset. Resterna av husgrunden och en mur vittnar om var torpet låg, inne i skogen några hundra meter från byn. Poltergeistfenomenet upphörde när folket flyttade från gården men tjugo år senare skedde ett liknade utbrott i mindre skala i en gård i Rikenberget, några kilometer bort. Även i den gården bodde en dövstum, om det nu har någon betydelse?

Någon har lagt ut choklad som en gest till småfolket som sägs bo kring ruinerna.

När jag för några veckor sedan besökte Velgunaho märkte jag att någon hade lagt ut chokladbitar i en illa åtgången metallbytta. Troligtvis är det ett offer, eller mer sannolikt, en gest till de småfolk som sägs bo därikring. Det är trevligt att de gamla ritualerna enligt forntida sed hålls levande och man kan fråga sig om det egentligen var småfolket som låg bakom poltergeistattacken i Velgunaho? I folktron från Skandinavien, de Brittiska öarna och många andra kulturer i världen, finns uppteckningar om kraften småfolket sades ha. Bland annat var det viktigt att inte bygga sitt hus på mitt på de vägar de osynliga väsendena använde. På Island håller man fortfarande hårt på den tron och det händer än idag att man vid vägbyggen undviker att förstöra speciella platser eller stenar som dessa väsenden sägs föredra.

Vad var det som låg bakom poltergeisten i Velgunaho? Småfolket eller ett andeväsen av något slag? Eller är poltergeistfenomenet ett fenomen med ursprung i människan? Finns det dunkla mentala krafter som fysiskt kan påverka vår materiella värld?

4 thoughts on “Det var en gång en poltergeist”

  1. Varför inte läsa om spökerierna i Velgunaho i min bok ”Möten med det okända”? Jag har intervjuat en del personer om fenomenen. Clas Svahn

    1. Det ska jag göra. Förstår inte varför jag missat det? Jag trodde mig ha läst din bok om inte minnet redan börjat svikta, gudbevars!

  2. Felet är mitt! Det finns alldeles för mycket att läsa och jag har skrivit alldeles för många böcker!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s