Jag väntar fortfarande på en bra ufo-bild!

Vi har haft tillgång till kamerateknik ända sedan 1800-talet.  Man tycker att det idag borde finnas ett överflöd av bra ufo-bilder. Klara, fokuserade och avslöjande bilder som fångat ufo-fenomenet på bar bärning. Bilder som är svåra att bortförklara med standardsvar och påståenden om att allt är påhitt, inbillning eller den synliga mödan av bluffmakarnas nycker. Men ändå är det skralt, näst intill tomt, i arkivet med bra ufo-bilder. Varför är det ingen som lyckats ta en skaplig detaljerad bild på ett ufo? En bild som avslöjar istället för förstärker ufo-fenomenets gåta?

Sveriges enda ordentligt analyserade ufo-bild togs av Nils Frost utanför Mora i september 1952. Vad bilden föreställer har ingen säkert kunnat fastställa. Det kan vara månen och en planet som spökar men man tycker att det borde Nils med familj fattat i så fall. Försvaret låg bakom analysen som gjordes i samröre med en radda expertishjälp. Trots det gick man bet. Nils bild kan vara Sveriges bästa ufo-bild – om det nu, som sagt, är ett ufo. Samtidigt är bilden inte bra på det sättet att den leder den vetgirige ufologen vidare i sina undersökningar. Allt vi har är en bild som i bästa fall konstaterar att det finns ett ufo-fenomen.

Sveriges bästa ufo-bild?

För att fånga ett ufo på bild behövs en kamera. Jag inbillar mig att de flesta idag har en sådan. Men bara det räcker inte för att lyckas få de lyckade bilderna jag efterlyser. Helst ska man också ha med sig kameran när man är ute på vägarna.  Eftersom ufo-fenomenet inte följer en tidtabell är det dock svårt att veta efter vilka vägar kameran behövs. Är man ute på promenad med hunden, på väg i bilen till och från jobbet eller tar en röka på verandan brukar normalt inte kameran följa med i handväskan. Ser man då ett egendomligt ljusfenomen i kvälls och nattmörkret – då de flesta ufo-observationer görs – blir förklaringen till varför ingen tar fram kameran och tar en bra bild överflödig.

Att med kamera fånga en ljusprick på natthimlen är förresten för det mesta en önskedröm. Alla som försök ta en bild på ljuskällor i mörker vet ju om att man måste ha kameran på stativ, räkna ut ljusbalansen och hålla kameran blickstilla. Kameraobjektivet måste också hinna ställa in sig på ljuskällan och det gör den inte på någon sekund. Man måste veta vilka inställningar som fångar upp ljuset bäst, som ger avtryck på filmen. Tänk er då ett snabbt flygande ljusklot man plötsligt uppfattar ur ögonvrån. Man kanske hinner se klotet under några sekunder. Man hinner knappt tänka. Snart har ljusfenomenet försvunnit i horisonten, dolts bakom skogsbrynet, eller skjutit upp mot natthimlen. Tänk er vidare att man faktiskt hinner ta ett kort med kameran. Ett hastigt och oplanerat  tryck med fingret på knappen. Inte undra på att man skjuter från höften och missar målet. Tänk er också då svårigheten i att få ett bra bildresultat. Kanske har man i bästa fall ett otydligt ljusstreck att visa upp. I värsta fall - allt som oftasts – syns ingenting.

Framtiden går framåt. Idag bär många, till skillnad från bara några år sedan, kamera med sig även när man rastar hunden. En bra mobiltelefon har åtminstone en 4,0 pixlad kamerateknik inbyggd i kretsarna och många är vana att bruka telefonens finesser. Särskilt barn, ungdomar och vuxna med barnasinnet kvar, kan nyttja mobilens alla möjligheter och vet hur man snabbt knappar fram kameratjänsten. Ändå ser det mörkt ut i sökaren. Bilderna blir fortfarande inte bra för datapixlarna verkar inte riktigt greppa detaljerna. Kanske sitter pixlarna för långt ifrån varandra? Kanske har den billiga kameratekniken pressats i ytterst fördelaktiga ekonomiska ramar till den grad att man kompromissat bort kvaliteten för kvantiteten? Framtiden går som sagt framåt. Mobilkameror utvecklas dom med. Jag tror i alla fall inte att bilderna blir så mycket bättre. Och förresten vem tittar upp mot stjärnhimlen idag? Alla går ju och pratar och fipplar med mobiltelefonen och stirrar rakt fram. En mobiltelefon är fortfarande en telefon för de flesta, inte en mobil datacentral med kamerafunktion.

På tal om data! Datatekniken har också gjort sitt för att försvåra försöken att fånga ufo-fenomenet på bild. Idag kan i princip vem som helst med ett bildhanteringsprogram lägga in ett tefat på semesterbilden från Kanarieholmen. Att bluffa fram en ufo-bild – som förut gjordes med linor, tejp, navkapslar och rik fantasi – är inte av utdöende art. Ju fler som loggar in sig på nätet, ju fler som lägger ut bilder för hela världen att klicka på. Man vill bli sedd och bekräftad. Det är svårt att gallra fram bra bilder från det överflöd som läggs ut på youtube, bloggar och forum. Bilder där källhänvisningen – vem som tagit bilden, när och vid vilket klockslag – lyser med sin frånvaro.

Jag har också gjort en egen ufo-bild. Jag behövde dock ingen dator. Allt som behövdes var ett svartvit och inglasad fotografi från förr och en reflektion. I detta fall, från en lampa. Kameror är bra på att fånga upp reflektioner. Lampor, andra tillverkade ljuskällor, solsken och skuggor, fastnar på bilden. Bluffbilder finns det gott om. De flesta är dåligt gjorda, några så välgjorda att de övertygar den tvekande. Åtminstone kan man på min bild se att det är en bluff. Ufot lyser där i en gul färg som står ut på den svartvita himlen. En äkta bluffbild suddar ut dessa tydliga gränser. Kvar blir en bild som kanske eller kanske inte visar upp ett äkta ufo. En bild där man inte riktigt ser detaljerna men ändå ser tillräckligt mycket för att inte avfärda bilden omgående. Man tänker: ”Tänk om?” Längre kan man inte komma och då kan det aldrig vara en bra ufo-bild i den bemärkelse jag efterlyser.

Min egen ufo-bild.

Kan det finnas mer exotiska förklaringar på varför det finns så få bra ufo-bilder? Trots allt har många tagit bilder på ufon genom årtiondena, kamerorna har blivit bättre och fler har uppmärksammats på fenomenet. Jag tänker då främst på alla de ufo-fall där vår teknik påverkats av fenomenet. Bilar som lagt av hux flux har vi ju hört talas om. Bilmotorer som sedan ufot dragit vidare plötsligt hostar igång igen. Det finns även fall där kameran lagt av. Människor som haft med sig en kamera och försökt ta en bild på ett ufo, men där kameran plötsligt slutat att fungera. Är det batteriet i kameran som dräneras av ufo-fenomenets närhet eller påverkas människans hjärnaktivitet, minne och verklighetsuppfattning av ufo-fenomenets ljus? Man kanske trodde man försökte ta en bild men på något sätt suddades den tydliga gränsen mellan att välja att ta bilden och att inte ta den ut. Minnet är bedrägligt. En bild säger dock mer än tusen ord.

Kan överhuvudaget ufo-fenomenets verkliga sken fångas på ett vanligt fotografi eller pixelbild? För ett tag sedan läste jag boken Files from the Edge av ufologen Philip Imbrogno. Författaren gjorde däri ett intressant experiment. Vid ett höglänt område utanför staden Brewster, New Jersey, riggade han upp sin kamera. Det var intill en dålig väg i närheten av en nedlagd gruva. Gruvan var inte bara omtalad i trakten som ett ställe där det skedde egendomliga ”paranormala” ting utan även som platsen där man kunde få syn på ett lokalt förekommande jordljus-fenomen. När Imbrogno plötsligt fick syn på en suddig liten ljusboll – ett ”jordljus” – tog han några bilder med kameran han laddat med en speciell rulle ultraviolett film (UV). Han blev förvånad när han senare framkallade rullen. Det suddiga, knappt märkbara, ljuset han fått syn på hade då förvandlats till ett starkt och skinande ljusklot. Tydligen utstrålade ljusklotet ljusvågor som vanliga filmrullar inte kunde fånga upp. Men det kunde i så fall inte Philips egna ögon uppfatta heller! Filmen Imbrogno använde är idag sällsynt och dyr att få tag i. Den var tydligen framtagen för att användas av NASA uppe i rymden.

Så här kan ett jordljus – ”earth light” – te sig för våra ögon.

Kan det vara så att det inte finns någon bra ufo-bild än? Visst, det finns bilder på okända föremål i dagsljus men bilderna lämnar alltför mycket åt fantasin. De är suddiga, mörka och otydliga för aldrig ser man de avslöjande detaljerna som kan leda ufologens undersökningar vidare. Jag tror att man kan komma gåtans lösning lite närmare om man istället analyserar ljuset ett ufo ger ifrån sig. Vi vet ju att olika slags strålning ger olika utslag på ljusspektrat. Att belysa dessa källor till information kan nog ge en mer samlad bild. Med våra ögon kan vi bara se visst ljus. All elektromagnetisk och ultraviolett strålning är för oss osynliga. Bild och kamerateknik finns. Se bara på astronomernas bilder av nebulosor och andra Vintergator. Men visst, galaxerna ”står” ju stilla och kameran kan fokusera i lugn och ro. Den ufo-intresserade har inte den lyxen.

Men bilder att skåda, både förklarade och ännu oförklarade, på UFO-Sveriges hemsida.

Glöm inte att alltid ta med er kameran när ni lämnar ytterdörren. Man vet aldrig, kanske blir det just DU som tar en sjuhelvetes bra ufo-bild trots allt :)

About these ads

5 reaktioner på “Jag väntar fortfarande på en bra ufo-bild!”

  1. Nils Frost bild tror jag har fått sig en förklaring efter många om och men. Tror att Nils hade angivit fel datum, vilket ställde till det, men att det i själva verket är Venus (eller liknande) som syns på bilden.

    Att det råder brist på vettiga bilder av UFO-fenomen är ett faktum. Men man ska inte glömma att så är fallet även med klotblixtar. Varför kan man fråga sig… Svårt att förutse hur, var och när fenomenet kommer att visa sig? Kort observationstid? Vem vet.

    Bilden som pryder omslaget till den franska Cometa-rapporten är ganska underlig förövrigt. Ska finnas i riktigt hög upplösning, för den som orkar leta. :P

  2. Hej Henrik!
    Du har rätt om eventuell förklaring på Nils Frosts bild. Tidigarelägger man hans observation en vecka matchar ljuskloten månen och venus. (Info från denna skrift jag fann efter en googling: http://home.swipnet.se/vof-trestad/artiklar/a32.htm). Min poäng står dock stadigt kvar på jorden, nämligen den att det inte finns en enda bra bild på ett ”äkta” ufo-fenomen.

  3. Håller helt klart med dig, om än inte till 100 procent.
    Finns ju ett gäng bilder som om de är ”äkta” är riktigt bra.

    På tal om bilden jag nämnde tidigare…Den är tagen av ett kartläggningsflyg, någonstans över Sydamerika (om jag inte missminner mig) och går att läsa mer om i Jacques Vallées bok Confrontations.

    1. Oops, du har helt rätt, det var jag som läste för hastigt och fattade lite tokigt där :) Jag ska definitivt ta mig en grundlig titt i Confrontations. Har bara hunnit införskaffa och läsa första boken – Dimensions – i hans sammanhängande trilogi. Vallées böcker hör hemma på ufologens bokhylla. Det känns som han vet vad han talar om. Tackar stort för tipset!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s